Spökflygaren grav
Natten till den 4e januari 1925 håller ett arktiskt oväder det ensliga gruvsamhället Sveagruva i ett stadigt grepp.
Linbanan vid Svea gruva 1923. Foto Arvid Stockfors.
I flera dygn har den lilla utposten på västra Spetsbergen vakat i fruktan för att byggnader och konstruktioner ska slitas sönder i den rasande snöstormen. Någon gång efter klockan 4 på morgonen skär plötsligt ett metalliskt vinande och ett fruktansvärt brak genom stormens dån...
Ingenjör Berggren tar med sig två man för att undersöka saken. Man finner att den linbana som ska transportera kolet från gruvan till kajen har skadats.
Uppröjningsarbetet efter olyckan. Sveas ångkran i arbete 1925. Foto E. Berggren.
Tre av de fyrtio meter höga tornen som bär upp linbanans vajrar är slagna i spillror, som om något med enorm kraft kolliderat med dem. En av gruvarbetarna påstår sig dessutom ha sett ett kraftigt ljussken försvinna söderut över Van Mijenfjordens is.
Nästa morgon har stormen ännu inte lagt sig, men arbetet med att reparera linbanan inleds ändå. Vid middagstid hörs en kraftig explosion från Pauladlaciären på andra sidan fjorden. Vid midnatt bedarrar stormen något och man kan nu se ett kraftigt ljussken i söder. Så snart vädret tillåter skickas tre man med hundspann över isen för att undersöka ljusskenet. Övergruvfogde Persson fruktar att en flygmaskin har flugit in i linbanan och störtat i på glaciären. Vinden är sydlig och en märklig stickande bränd lukt lägger sig över byn.
Krater på Pauladlaciären 1925. Bild från Tromsö gruvmuseums arkiv.
Tre dagar senare kommer expeditionen tillbaka. Man har funnit vraket av en flygande farkost och för även med sig kropparna av fyra besättningsmän som uppenbarligen omkommit i haveriet. Det fanns även gravar vid haveriplatsen varför man antar att några ur besättningen överlevt kraschen, men senare dukat under för kylan.
Läkaren undersöker kropparna. Även övergruvfogde Persson inspekterar de omkomna och låter därefter ingen annan se dem. Kropparna sys in i segelduk och låses in i ett skjul i väntan på våren och en begravning. Man skickar även iväg en expedition för att mer utförligt undersöka den havererade flygfarkosten. Delar av vraket fraktas till gruvan och undersöks av dess ingenjörer. I mars begravs den förolyckade besättningen.
Rökdykare vid branden i Svea gruva 1925. Till höger Förste Ingengör E. Berggren.
Alla de som deltog i den första expeditionen till haveriplatsen till Pauladlaciären har drabbats av märkliga brännskador och i början på maj har de alla dött.
Efter en tid börjar även de som deltagit i den andra expeditionen insjukna med liknande symptom. Det börjar talas bland arbetarna att besättningen på det störtade planet burit på en dödlig smitta och övergruvfogde Persson beordrar att alla de bärgade delarna av farkosten skall placeras i en nedlagd del av gruvan som sedan ska sprängas. Så gör man, men den 10 maj sker en mystisk explosion som får gruvan att fatta eld. Man bekämpar elden i flera månader men måste till sist ge upp. Gruvan överges och de överlevande arbetarna skickas hem.
Det Kungliga Flygvapnets mörkläggning
Major Gösta von Porat
1927 får Flygmajor Gösta von Porat genom det nybildade Kungliga Flygvapnet i uppdrag att undersöka historien om det märkliga flyghaveriet vid Svea gruva.
Efter en tids undersökningar beslagtar plötsligt von Porat alla handlingar gällande Svea incidenten från AB Spetsbergens Svenska Kolfälts arkiv.
Här försvinner de flesta bilder, dagböcker och brev angÃ¥ende händelsen och hela historien kunde lätt ha fallit i glömska, men 1939 leder Dr. Erik Stensjö frÃ¥n Naturhistoriska riksmuseet en expedition till Svalbard och gör en märklig upptäckt vid Sveagruva…
Dr Stensjös paleontologiska expedition till Svalbard 1939
Sommaren 1939 anländer Dr Stensjös svensk-norska paleontologiska expedition till Svalbard. Den Norske Sysselmannen Wollmer Tycho Marlow, insisterar på att expeditionen ska undersöka ett märkligt skelett som kommit i dagen vid ett jordskred under våren. Det antas att skelettet härrör från en av de omtalade spökflygargravarna vid den numera norskägda Svegruva.
Enligt rykten ska det finnas minst 4 gravar, men man lyckas inte hitta dem. Förmannen vid Sveagruva har tagit hand om den upphittade skallen och vill sälja den till Dr Stensjö för 500 norska kronor. Stensjö vägrar betala. Man undersöker emellertid skallen, fotograferar den och gör noggranna teckningar. Dr. Stensjö och den ryske professorn dr. Anatol Heintz beslutar att den härrör från en okänd eller sjuklig djuphavsfisk. Troligen av familjen Stomiidae.
Alla Dr. Stensjös och dr. Heintzs anteckningarna och bilder på kraniet lånas senare ut av Uppsala Universitet till det tyska Kaiser Willhelm Institutet där de försvinner spårlöst i samband krigsslutet. Det finns mycket som pekar på att Kaiser Willhelm Institutets intresse för Dr Stensjös fynd har ett direkt samband med Operation Zitronella som i hemlighet initierades av Thule Triebwerk projektet.
Operation Zitronella
Påstått foto av den Tyska Haunebu II 1945
Det är ett välkänt faktum att Tyskland, från mitten av 30 talet, experimenterade med att konstruera flygande farkoster baserade på utomjordisk teknologi. Projektet omnämns ibland som Thule Triebwerkprojektet.
1943 initierar Thule Triebwerk projektet en räd mot Spetsbergen med syfte att bärga de märkliga kroppar och vrakdelar som begravts i Sveagruva 18 år tidigare. Den 8e september landstiger en specialstyrka från en tysk ubåt vid Sveagruva. Byn söks igenom och sprängningar utförs inne i gruvan. Efter 8 timmar packas ett flertal föremål i lårar och lastas på ubåten. Byns alla byggnader sprängs eller skjuts sönder varefter ubåten försvinner lika plötsligt som den dykt upp.
Amerikanska undersökningar
Den 20e augusti 1946 rapporterar New York Times att de två flygvapenexperterna General Jimmy Doolittle och General David Sarnoff har rest till Stockholm.
Enligt egen utsago på två helt skilda, privata uppdrag, med tidningen kan bekräfta att de båda vid flera tillfällen blivit informerade av den Svenska Försvarsstaben angående Spökflygarfenomenet och att de även fått ta del av hemligstämplade rapporter. Doolittle reser även i hemlighet till Spetsbergen och Svea gruva, men återvänder tomhänt.
Dorothy Kilgallen 1954.
Den 23e maj 1955 berättar den amerikanska journalisten Dorothy Kilgallen i The Cincinnati Enquirer, att den engelska regeringen varit delaktig i bärgningen av utomjordisk farkost på Spetsbergen. Uppgiften kommer enligt Kilgallen från en lätt berusad Lord Mountbatten på ett cocktailparty i London. Historien har varit omöjlig att få bekräftad, så Kilgallen hittas mördad i sitt hem en kort tid efter att artikeln publicerats.
Brittiska och Norska myndigheter har senare hävdat att den farkost de bärgat på Paulaglaciären var resterna av en experimentellt rysk flygfarkost som störtat 1952.
Epilog
1971 befinner sig Dr Cagliostros kuriosakabinetts Intendent pÃ¥ resa mellan Tromsö och Narvik och kommer dÃ¥ av en slump i kontakt med en äldre man som mot en mindre summa pengar vill visa upp ”skallen av en spökflygare”.
Den märkliga skallen från Spetsbergen. Nu i Dr. Cagliostros samling.
Mannen säger sig ha hittat skallen under sin tid som förman vid Svea gruva på Svalbard. Den märkliga skallen fångar intendentens intresse och han lyckas köpa den för en ringa kostnad.
De följande årens efterforskningar kring skallens historia väckte emellertid fler frågor än svar. Var detta den skalle Dr Stensjö och Dr Heintz dokumenterat 1939? Var detta det föremål som fått det tyska Thule Triebwerk projektet att genomföra hela Operation Zitronella? Var detta skallen från en av de utomjordiska besättningsmän som störtat på Paulaglaciären 1925 och sedan smittat hela den Svenska gruvbyn med radioaktivitet?
Har Dr. Cagliostros kuriosakabinett ett av de få substantiella bevisen för utomjordiskt liv i sina samlingar, eller är vi bara lyckliga ägare till kvarlevorna av en vanställd fisk?
Oavsett ursprunget till vår märkliga skalle, finns det många fler bitar att lägga i detta spännande pussel, och vi kommer att återvända till spökflygarna i flera framtida sammanhang.