Redan efter den stora översvämningen i början av tvÃ¥tusentalet började vi nÃ¥s av rykten om en mystisk religiös rörelse som hade börjat spridas längs Afrikas östkust. En rörelse med skrämmande likheter till den sedan länge utdöda Ogdoad kulten. Fanns det ännu utövare av det Gamla Egyptiska Konungarikets hemligheter? Var detta en okänd levande tradition eller hade nÃ¥gon av Prins Neferkaptahs förlorade böcker äntligen upptäckts?  

 Vi hoppades att finna en denna kult och därigenom hitta ledtrÃ¥dar till nÃ¥gra av Toth´s urÃ¥ldriga mysterier. PÃ¥ grund av de oväntade och skrämmande omständigheter som denna artikel behandlar fick undersökningarna avbrytas dÃ¥ vi istället kom en annan märklig hemlighet pÃ¥ spÃ¥ren.

Här följer vår utsändes rapport.

 Med pÃ¥ planet fanns även fyra Sydafrikanska tjuvjägare. Sydafrikanerna var i 60 Ã¥rs Ã¥ldern och reste med en ansenlig arsenal, vilket gjorde dem till ett bra byte för flyplatsens säkerhetspersonal.

I uppståndelsen slipper vi själva undan med några slentrian mutor för att få våra visum och bagage.

Beira grundades 1890 och blev snabbt den Portugisiska kolonins viktigaste hamnstad. Naturkatastrofer och krig har dock drabbat staden hårt. Den tidigare blomstrande hamnstaden och turistparadiset är numera svårt förfallet och ligger delvis i ruiner. Fisket har kommit att bli allt viktigare för den fattigaste befolkningens överlevnad.

Via telefon hade vi i Johannesburg kommit i kontakt med en Fransk etnolog verksam i Sofala provinsen i Moçambique. Vi hoppades att han skulle kunna ge oss förslag pÃ¥ vart vÃ¥rt sökande efter Ogdoad kulten skulle börja. Vi ska träffa vÃ¥r etnolog pÃ¥ Restaurant Mira Mar i närheten av Praça da Independência, alldeles invid den Indiska Oceanen.

Någon fransman dyker inte upp, och när klockan har passerat 23 ger jag upp och börjar gå tillbaka till hotellet. Det är nu kolmörkt. Någon gatubelysning finns inte, min guide vill ta en taxi, men den svala kvällsbrisen lockar till en promenad.

Från stranden tycker jag mig höra rop och skrik som ibland drunknar i bruset från vågorna men stundom bärs fram av vinden. Jag klättrar upp på den betongbarriär som jag gissar ska skydda vägen från Indiska Oceanens stormar. Nere på stranden kan jag i mörkret skymta en grupp vitklädda varelser som rusar runt, gestikulerar, faller omkull och ibland står på knä och vaggar med händerna sträckta mot havet. Någon tycks predika eller leda en bön. Gruppen svarar med rop eller mässande sång på ett språk jag inte förstår. Längre bort på stranden tycker jag mig skymta fler sådana grupper. Min guide berättar att detta är en ny kristen rörelse som på senare år samlar många anhängare i staden. Rörelsen har tydligen sitt centrum i det numera övergivna Grand Hotel Beira. Min guide är nu märkbart nervös och vi tar tillsist en taxi hem.

Tidigt nästa morgon försöker jag förgäves kontakta vår etnolog och bestämmer mig istället för att undersöka om nattens aktiviteter på stranden har lämnat några spår. På platsen där jag för bara några timmar sedan sett den märkliga vitklädda folksamlingen är sanden nu helt upptrampad av de fiskare som sedan gryningen drar nät längs stranden. Jag beslutar mig för att följa stranden söderut i förhoppning att hitta eventuella spår av de andra grupper jag tyckt mig skymta. Stranden är fylld av söndervittrade betongfundament och vrak från de båtar som portugiserna lämnat efter sig.

Jag hittar inget på stranden som kan berätta något om nattens riter och börjar fundera på att ta mig tillbaka till hotellet, men jag har gått långt och mellan stranden och staden sträcker nu en stor sumpmark ut sig. Min guide har berättat att det någonstans längs stranden finns ett fiskeläge med en fiskmarknad och en väg som leder tillbaka till staden. En stor flock fiskmåsar cirklar över en plats som ännu skyms av en sandbank. Med en förhoppning om att detta är fiskmarknaden och genvägen tillbaka till staden fortsätter jag en bit till.

Det är fiskeläget. Den lilla byn består av enkla hus av vrakgods och uthamrade oljefat. De många vrak som samlats just här har även de blivit bostäder åt flera av fiskarna och deras familjer och de gamla rostiga fartygen har blivit en del av den lilla fallfärdiga byn. På havet arbetar fiskare i traditionella stockbåtar och på stranden torkas fångsten på pressningar eller nät. Fiskstanken vilar tungt över den smala gatan som försvinner i ritning mot de fallfärdiga höghus som utgör Beiras siluett.

Jag börjar gå längs den lilla vägen som leder bort från stranden. Jag hör hur fiskarna ropar efter mig, och den uppmärksamhet jag får då jag med allt snabbare steg lämnar strandens skeppsnekropolis bakom mig, får mig att förstå att min närvaro här inte kommer att passera obemärkt. Gatan blir en trång gränd. Vägen jag hoppats skulle leda till Staden har fört mig rakt in i en labyrint av förfallna skjul. De rostiga plåthusen tränger sig så nära den smutsiga vägen de kan. Skrot och skräp fyller de små gårdarna och det smala gränderna. Hundar och höns rotar bland sophögarna som kantar vägen. Staden känns oroväckande långt bort.

Plötsligt är det nÃ¥gon som tar tag i min arm. En gammal man i keps, kortbyxor och en trasig t-shirt pÃ¥ vilken en reklamtext för ett franskt bilmärke nästan försvunnit under smuts och fiskblod. Han luktar kanske alkohol och vill att jag ska köpa nÃ¥gra av de fiskar som ligger framför honom i solen. Jag försöker pÃ¥ min usla portugisiska förklara att jag inte är intresserad. Efter en mängd svÃ¥rbegripliga säljargument försvinner han in i vad jag förmodar är hans hus. Jag tänker ta tillfället i akt och försvinna, men en hel del människor har samlats och tittar pÃ¥ mig med sammanbiten nyfikenhet och förväntan. Innan jag kommer mig för att gÃ¥ kommer mannen ut igen med ett lite smutsigt bylte. Han ger mig byltet. – Quinhentos, säger han och hÃ¥ller upp fem krokiga fingrar. – Sovenir turístico.  Jag öppnar byltet och hittar en liten märklig lerskulptur. Ungefär 25 cm hög och föreställande en kvinna med fiskkropp som bär en liten kruka. Jag noterar att varelsen har ett tredje öga i pannan. Huvudet har nÃ¥gon gÃ¥ng slagits av och limmats tillbaka med nÃ¥gon form av lim. Jag har aldrig sett nÃ¥got liknande.

 – Dagon, säger mannen, - Quinhentos! Det snabbaste sättet att ta sig ur den här situationen är helt enkelt att betala. Dessutom väcks min nyfikenhet till den lilla sjöjungfrun i keramik. Jag gräver fram en tvÃ¥hundra meticais sedel ut bröstfickan. – Duzentos, säger jag. Mannen muttrar, men tar mina pengar och försvinner tillbaka in i skjulet. När jag vänder mig om ser jag hur folksamlingen snabbt försvinner in i närbelägna gränder. Rop hörs.

Jag fortsätter med allt snabbare steg längs den gata jag hoppas ska ta mig tillbaka till staden. Då den lilla gatan viker av mot nordöst ser jag i ögonvrån hur två underligt byggda män med märkligt släpig gång försvinner in i skjulet jag just lämnat. Fler rop. Viskningar bland de jag passerar.

Plötsligt har jag sällskap. Behöver jag något? En guide? Hur mår jag? Vädret är fint denna morgon. Vart är jag på väg? En grupp på fyra unga män har slagit följe med mig. En av dem pratar ihållande och leende med mig. Lite längre fram försvinner vägen in i ett buskage. Jag ser oförsiktiga utkikar som med varierad framgång gömmer sig bland buskarna. Jag vill inte fortsätta åt det hållet. Istället börjar jag springa. Jag viker av innan mina följeslagare har förstått vad som hänt och följer nu en smal vindlande gränd i vad jag tror är nordlig riktning.

Mina följeslagare är nu mina förföljare och jag hör rop och skrik på många olika språk. Det är varmt. Fiskstanken är kvävande och röken från många hundra träkolsspisar svider i ögonen. Gränden vidgar sig till vad som skulle kunna kallas ett litet torg. Mitt på torget står en grupp män som pekar på det bylte som gömmer den märkliga sjöjungfrun. Dom ropar till varandra och till de människor som finns i närheten som om de förklarade vad saken gällde. Deras uppsvällda röda ögon får mig att känna obehag. Dom hade nog förväntat sig att jag skulle stanna. Men det gör jag inte. En av dem faller och jag fortsätter springa.

Jag står plötsligt på en bred marknadsgata där hundratals människor trängs med lastfordon, djur och vagnar. Jag vänder mig om och ser hur mina förföljare tvekar. Jag springer inte, men går så snabbt jag kan mot staden, som nu inte ligger långt bort. Jag vänder mig om då och då och ser hur mina förföljare fortfarande följer mig på avstånd.

Var dom rÃ¥nare? Var det bara ett lokal liga som inte uppskattade besökare i sitt revir? Eller var det den lilla märkliga statyn av fiskvarelsen de ville Ã¥t?

Jag lämnar kåkstaden och kommer in i staden. Jag är fortfarande förföljd och har ingen intention att visa vägen till mitt hotell. Min räddning blir stadens centrala polisstation. Utanför står en grupp poliser och röker. Jag blir genast stoppad. Jag måste visa mitt pass, jag ljuger om var jag bor. Jag ger dom ett falskt telefonnummer. Jag ser hur mina förföljare, nu en ansenlig skara, har stannat och iakttar oss på avstånd.

Poliserna föreslår att jag ska bjuda dem på något att dricka. Dom vill gärna visa mig ett bra ställe. Vilken annan dag som helst hade situationen känts obehaglig, men nu känner jag mig lättad. Mina guider får varsin flaska coca cola som de stoppar i fickan för att dricka senare. De tittar på när jag dricker. Jag tackar mina guider för att de hjälpt mig att hitta baren, ger dem femtio meticais var och blir lämnad ensam.

Via barens toalett smiter kommer jag ut på en liten innergård som också är barens kök. En liten dörr leder ut på en ny gata. Jag tar mig snabbt till hotellet där jag stannar resten av dagen.

Jag väcks en gÃ¥ng under natten av höga röster frÃ¥n gatan. PÃ¥ morgonen berättar hotellets portier att camisas brancas, vitskjortor, har setts pÃ¥ gatorna i natt och att de ställt till brÃ¥k. Det är ovanligt säger han, dom brukar hÃ¥lla sig pÃ¥ stranden.

Ingen vill eller kan berätta något mer för mig om vitskjortorna. Min Franska etnolog tycks vara uppslukad av jorden. Det lokala museet har inte tid att ta emot mig och de spår efter Ogdoad kulten som jag tänkt följa upp tycks vara bortsopade. Staden har slutit sig för mig.

Jag reser tillbaka till Sydafrika med den underliga känslan av att antingen med knapp nöd undkommit ett märkligt äventyr med livet i behåll, eller så har jag bara sprungit ifrån några förargade fiskare. Hade jag räddats av min erfarenhet eller var det min egen inbillning som jagade mig genom den förfallna kåkstaden? I bagaget vilar den märkliga lilla havsvarelsen som en påminnelse om vad jag upplevde i den stund jag sprang genom labyrinten av rostiga skjul i det där gamla fiskeläget en morgon i Beira.