Comité scientifiques des Lumières (CSL) har genom åren varit Dr. Cagliostros Kuriosakabinetts huvudsakliga antagonist. CSL är ett mycket hemligt initiatoriskt sällskap som verkar för att utrota vidskeplighet, religion och vanföreställningar. De har sitt ursprung i den franska post-revolutionära sekten Culte de la Raison, Tillbedjan av förnuftet.

Culte de la Raison grundades i Frankrike under den franska revolutionens första år. Sekten var tänkt att bli en ny ateistisk statsreligion i det nya, upplysta Frankrike. Culte de la Raison skapades för att utrota religion och mysticism. Man plundrar och förstör kyrkor och synagogor, vilka ibland omvandlar till Förnuftets tempel.

Några av de mest framstående ledarna var Jacques Hébert, Antoine-François Momoro, Pierre-Gaspard Chaumette och Joseph Fouché. Rörelsen motarbetades av Robespierre som ville ge plats åt sin egen religion, Culte de l'Être suprême (The Cult of the Supreme Being). Robespierre låter 1794 avrätta flera av ledarna i Culte de la Raison och rörelsen tvingas gå under jorden.

År 1802 förbjuds organisationen av Napoleon men byter namn till Comité scientifiques des Lumières och fortsätter verka i det fördolda. Under organisationens första år antas mottot Tueri illuminatntur, Upplysa och beskydda.

CSL har även vid flera tillfällen mörklagt verkliga ockulta och religiösa fenomen.

De har även infiltrerat vissa rörelser och organisationer och givit dem nya inriktningar. Ett utmärkt exempel på detta är Frimurarna, som till stor del brutits ner från en mäktig esoterisk, ockult orden till en harmlös social herrklubb.

Organisation

CSL har troligen sitt säte i Paris och endast ett fåtal medlemmar. Det exakta antalet är okänt, men olika källor nämner antal mellan 9 och 144. Utöver dessa invigda har CSL mängder av agenter som utan att själva veta om det tjänar organisationen.

Av CSLs medlemmar och agenter är endast ett fåtal är kända. En av de kända medlemmarna var scentrollkonstnären Harry Houdini som rekryterades 1918 eller 1920 och dog under mystiska omständigheter 1926.

"Den enda gång du kan vara säker på att dom står bakom hörnet, är när du är säker på att dom inte är där".

Henry Kissinger om CSL, The CIA and the Cult of Intelligence, 1974. (1) 

I årtusenden har människor varit uppmärksamma på varnande tecken och lärt sig att se samband mellan särskilda fenomen för att i tid hinna skydda sig mot annalkande hot. Det är utan tvivel så att hotet från det okända nu är större än någonsin och att det fortsätter växa.

Många experter på området menar att mänskligheten närmar sig Rubicons strand och nu måste välja att ta till vapen eller acceptera sin undergång. I mer än 200 år har dock Comité scientifiques des Lumières dragit en slöja över våra ögon. Kunskap har gått förlorad. Traditioner har blivit sagor. Vilja har blivit likgiltighet.

Vår enda chans är att öppna våra sinnen för nya möjligheter och därefter låta förståndet visa vägen.

O.H Hejll, Intendent.

(1): Citatet censurerades straxt innan bokens publicering på grund av juridiska påtryckningar från bland andra den Amerikanska regeringen.

Hassan-i Sabbahs makt stärks snabbt i det politiska kaos som uppstår i korstågens kölvatten. Assassinernas attentat drabbar både Shiiter, Sunni och Franker. Hassan-i Sabbah är helt ointresserad av alla de grupperingar som slåss om det heliga landet. Han, Den gamle på berget, har en egen plan…

Assassinerna blir, genom att använda lönnmord som politiskt vapen, en oerhört inflytelserik organisation. Assassinerna utför sina attentat på ett sådant sätt att de får maximal politisk effekt. Deras vältränade lönnmördare slår alltid till på offentliga platser, där dådet får stor publik. Mördarna låter sig dessutom alltid bli dödade i samband med attacken. Denna strategi sätter skräck i hela arabvärlden. Saladin själv låter tillverka en tron i form av en bur på höga ben för att undgå assassinernas attacker.

Assassinernas uttalade syfte är att utplåna den sanna trons fiender. Eftersom dessa fiender är alla utom assassinernas egna medlemmar, utkämpar de ett konstant krig mot resten av välden. Deras få allierade är de som för tillfället kan hjälpa asssassinerna att nå sina mål och stärka deras makt.

Assassinernas rikedom växer och i Alamut samlar Den Gamle på berget världens främsta bibliotek. Assassinernas kunskap i mysticism, religion, magi, alkemi och astronomi är än idag oöverträffad. De samlar även enorma kunskaper inom läkekonst, toxikologi, arkitektur och mekanik och under Ordens storhets tid i Alamut skapar man många märkliga och fasanfulla ting.

Vid Mongolernas invasion 1256 förstörs assassinernas fästning i Alamut och 1271 avslöjas den Syriska grenen av Assassin Ordens planer på att mörda den Egyptiske Sultanen Baybars. Sultanen krossar återstoden av orden och assassinerns storhets tid i arabvärlden är över. Många av assasssinerna tvingas ta tjänst som lönnmördare hos Sultanen, men flera ledande assassiner flyr till Europa där de enligt flera källor får beskydd av Tempelriddarna, med vilka de tidigare haft mycket affärer. Då Tempelriddarorden splittras 1309 förlorar assassinerna för en stund fotfästet men återuppstår snart igen som ett nätverk av celler inom en mängd Europeiska organisationer och hemliga sällskap.

Med tiden kommer assassinerna att skiljas allt mer från sitt arabiska ursprung. Deras tidigare fanatiska missionerande islamism byts långsamt mot initiatorisk orientalisk mysticism. De kända medlemmarna under 18 och 1900-talet har mycket sällan arabiskt ursprung.

Även om det går att ana assassinsk inblandning i många politiska mord i Europa under 15, 16 och 1700-talet är det mycket svårt att med säkerhet säga något om organisationens aktiviteter. Det är inte förrän 1834 det första verkliga beviset för assassinernas existens upptäcks av franska agenter i Hebron.

Organisation.

Assassin Orden är en strikt hierarkisk organisation. Medlemmarna av lägsta graden kallas fidai, eller hängiven. De är dessa som utför Ordens mord och attentat. Ovanför dem finns lasiq, lekbroder och rafiq, följeslagare samt da’i, lärare. Orden leds av Den Gamle på berget och Ordens visaste da’i. Denna grupp kallas ofta för Berget och anses vara assassinernas religiösa, ideologiska och strategiska ledning. Det flesta som är insatta i ämnet menar att Berget sedan lång tid tillbaka finns på en okänd plats i östra Europa eller nordvästra Asien. Det finns även goda argument för att Berget finns eller har funnits i norra Afrika.

Assassinerna har infiltrerat många mäktiga sällskap och inflytelserika organisationer. Flera assassinska celler existerar t.ex. inom både FN och Frimurar Orden. Assasinerna har även med stor framgång både infiltrerat och samarbetat med The Order of the Green Dragon och Jesuiterna. Infiltratörerna arbetar i enskilda celler, men kan samordnas och ledas från Berget.

Assasinerna finasierar sitt arbete och stärker sin makt genom att ta uppdrag åt andra makthavare, stater och organisationer. Vi vet med säkerhet att assassiner var inblandade i affärerna mellan Greve Axel Wrede-Sparre och den märkliga Ismalitiska sekt som hjälpte Carl XII att fly från Bender. Det finns även mycket som pekar på att det var assassinska agenter som på uppdrag av The Order of the Green Dragon utförde mordet på Ivar Kreuger i Paris 1932.

Assassinerna är även skickliga på att inspirera andra att begå mord och terrorism i tron att de slåss för helt andra mål än de assassinska. För assassinerna är det numer helt oviktigt att vinna offentlig politisk makt, deras operationer döljs därför av andra organisationers syften.

För att kunna fortsätta arbeta i det dolda sprider Berget ständigt skickligt planterade rykten där sanningar blandats med lögner. På detta sätt fortsätter Assassinernas existens att avfärdas som en myt av de som skulle kunna tillfoga organisationen skada.

Hebron breven och den Assasinsska planen.

Under det slutet av det palestisk-arabiska upproret 1834 beslagtas ett märkligt dokument från en påstådd assassinsk kurir i Hebron. Dokumentet är en avskrift av 24 brev som påstås beskriva den assassinska planen för att omkullkasta västvärldens världsherravälde. Dokumentet förs till Kairo där det översätts av franska agenter. Originalet transporteras därefter enligt vissa uppgifter till Konstantinopel, där det senare försvinner. Troligen stjäls det av Ochranan, den ryska Tsarens hemliga polis. 

Den franska översättningen hamnar på märkliga vägar hos juristen Maurice Joly som baserar sin satiriska bok The Dialogue in Hell Between Machiavelli and Montesquieu på det assasinska dokumentet. Jolys bok, och den franska original översättningen, beslagtas av Napoleons hemliga polis. Jolys text återfinns, men ursprungstexten är än idag försvunnen.

Tsaren använder det assasinska dokumentet till att förfalska den antisemitiska texten Sion vises protokoll som publiceras i Ryssland 1903. Trots att original texten gått förlorad kan vi, genom att jämföra Jolys text med det förvanskade Sion vises protokoll, återskapa den assassinaska planen för att omkullkasta världsordningen.

Vi kan omöjligt säga om planen fortfarande är i bruk, eller om dokumentet från första början tilläts falla i våra händer för att avleda vår uppmärksamhet från en annan, ännu större och fasansfullare plan.

O. Hejll, Intendent.

I många kulturer anser man att en levande människa består av två delar. Kroppen och själen. Även själen kan delas i två delar. I gammal skandinavisk folktro kallas den första av dessa Håg, vilja, eller huge. Den andra delen av själen är minnet, våra förvärvade egenskaper, men för denna, själens andra del har vi förlorat ordet. Odins korp Munin ger oss en ledtråd. Flera forskare menar att vi kan hitta ordet i engelskan, som innehåller många fornnordiska låneord. Munin återfinns kanske i det engelska ordet ”immune”. Immune beskriver oförmågan att tillgodogöra sig något utöver det vi fötts med.  Im i engelskan skapar en antonym av ett ord. Som t.ex. immaterial, i motsatts till material, men den engelska moderna antonymen till immune är Susceptible. Vi kan därför anta att det någon gång i det engelska språkets historia funnits ett ord som varit besläktat med det fornnordiska namnet Munin och beskrivit förmågan att tillgodogöra sig saker. Detta ord borde vara mune.

Vi har således konstaterat att den mänskliga livsformen som vi nu kan dela upp i kropp, även kallad hamn, och själ, uppdelad i huge och, vad vi i denna artikel kommer att referera till som mune.

Huge står för drivkraften, den ursprungliga viljan, hunger, sexualdrift, viljan att röra sig framåt. Mune är minnet, det egenskaper vi förvärvar, det som gör oss till de personer vi är.

Då vi försöker förstå begreppet odödhet är ovan nämnda begrepp till stor nytta. En kropp utan mune blir vad som i forna tiders Skandinavien kallades en Draug. En död kropp som hölls vid liv av sina grundläggande drifter, men nästan helt saknade spår av den personlighet som kroppen en gång hört till. Över hela världen finns historier om vandrande lik som rusar genom de levandes värld som blinda dårar, på jakt efter de få saker de minns av det liv de engång levde.

Å andra sidan har vi vålnader, okroppsliga andar, som har behållit alla minnen från sitt liv, men förlorat sin kropp. Det vi kallar spöke. 

De odödas många ansikten.

Många andra märkliga fenomen, som t.ex. hamnskifte, förmågan att byta kropp, bygger även på dessa idéer om den dualistiska själen. Att förflytta sin mune till en annan kropp kan t.ex. skapa en varulv. Hamnskiftaren överför sin mune till en varg, där den nya själen blir en blandning av hamnskiftarens mune och vargens huge. dvs. en varulv, en människas intelligens i en vargs kropp med en vargs drifter. Det berättas ofta att hamnskiftarens egen kropp ”ligger som död” medan varulven är aktiv.

Mune, minne, är något som måste formas under lång tid. Det är en levande varelses samlade minnen och erfarenheter. Det kan därför inte skapas på konstgjord väg. När en magiker vill skapa ett konstgjort levande föremål kan han eller hon därför enbart ge det huge, vilja. Ett Golem kan t.ex. enbart utföra enkla uppgifter och måste alltid få tydliga instruktioner.

För att aktivera ett Golem används det hebreiska ordet emet. Emet står för Guds mest grundläggande vilja. Guds drivkraft, men även den mänskliga själens mest ursprungliga drifter.

Ett golem har en kropp av lera som givits huge, men helt saknar mune. Ett exempel ur litteraturen som beskriver detta fenomen på ett bra sätt är Mary Shellys Frankenstein. Victor Frankenstein formar en kropp av kött och blod som han endast lyckas förse med huge. När han förstår att verkligt liv inte kan existera med en halv själ är det redan försent…

Den haitiska zombien har genom vodu berövats sin mune och är endast en kropp med förmågan att röra sig. Ett golem konstruerat av en människas kropp.

De Haitiska bizango prästerna drogar även sina zombies för att dämpa deras huge. På Haiti finns även flera exempel på hur mune helt eller delvis återvänt till kroppen, varvid den odöde har återvänt till livet. I många fall förlorar sådana personer förståndet och återhämtar sig aldrig.

Spöken och immateriella vålnader tycks vara draugens, zombiens och vampyren motsatts. Okroppsliga vålnader har en mycket stark mune, men saknar helt huge. De behöver inte äta eller sova men har ofta bevarat alla sina minnen från sin livstid. Vissa spöken har genom en traumatisk död förlorat förståndet, men har likväl mycket starka band till den person de engång var.

Undantaget är gastar, och så kallade poltergeist som är immateriella varelser men har ett helt annat beteende mönster än vanliga spöken. Många menar att förklaringen till detta är post eutanasisk stress, men mycket forskning återstår.

Även om benämningen draugar försvinner någon gång under medeltiden, fortsätter dessa varelser att plåga de levande i ensliga trakter. Den fruktade Takstainarn på Gotland, den Tornedalske storbonden Pellikka  och gamle Vittiko från Lappianiska, som alla förlorat sitt mune, men som genom ett oerhört starkt huge lyckas klamra sig kvar bland de levade efter sin död.

Ända in på 1900 talet finns mängder av historier om hur avlidna fysiskt reser sig från sina kistor eller gravar för att likt vettlösa dårar terrorisera sin omgivning. I tätbefolkade trakter har både levande och odöda ett starkt intresse av att se till att snabbt oskadliggöra dessa varelser, varför de är mycket ovanliga på sådana platser.

Ibland är gengångarens huge så stark att den kan hålla kroppen vid liv, trots att den börjat brytas ner på grund av avsaknaden av verkligt liv. Det finns dock många fall där den döda kroppen på ett märkligt sätt regenereras då den odöde utvecklar sitt mune, sitt minne, sin personlighet. Den Tornedalske gengångaren Pellika började efter en tid som odöd kunna föra samtal och återfick även vaga minnen av sitt tidigare liv.

Denna typ av gengångare är helt beroende av sin kropp. Det ända sättet att stoppa dessa odödas framfart är genom påverkan av deras fysiska kropp. Metoder för att bli av med gengångare varierar från fall till fall, men är märkligt lika över hela världen. Exempel på sådana metoder är att avlägsna huvud. Vända kroppen upp och ner i graven. Påla fast kroppen i graven. Avlägsna huvudet. Bränna kroppen. Vittiko och Pellikka vändes upp och ner i graven och bands med besvärjelser. På många avrättade brottslingar har man varit noga att placera huvudet i gravens fotända för att hindra att de ska gå igen. 

Man kan dock konstatera att vissa personlighetsdrag som rotat sig mycket djupt i en människa kan överleva i den odöda varelsens drifter. Grundläggande delar av mune kan således komma att bli en del av huge. Vrede är ett exempel på ett drag som ofta följer den döde till andra sidan.

De östeuropeiska vampyrerna är i grund och botten samma varelse som de fornnordiska Draugarna. Ögonvittnes skildringar av vampyrer beskriver mycket tydligt att den person som en gång förknippats med vampyren kropp inte längre existerar. Kvar finns bara de ursprungliga drifter som kroppen engång hade. Vi har dock kommit att förknippa vampyrer med den typ av odöd som utvecklat en personlighet, sin mune. 

Att dricka blod.

Den typ av odöda vi kallar vampyrer tycks inte vara helt beroende av att dricka blod för att överleva, det gör det för att de till en början har en oerhörd stark vilja att jaga och äta. De kan även äta kött, men de odödas nästan obefintliga kroppsfunktioner gör att de har svårt att smälta fast föda. En levande människa skulle ha svårt att överleva på en diet av rent blod, men de odödas mycket låga metabolism gör att blod är en mycket lämplig föda för dem.

För många vampyrer har även drickandet av människoblod en rituell betydelse, en handling som placerar dem över människan i näringskedjan.

En odödlig personlighet.

Många exempel finns på odöda som utvecklat en personlighet, vilket absolut inte är konstigt. Allt en levande varelse behöver för att skaffa sig ett minne är tid. Ge en odöd tillräckligt med tid så kommer den att smälta in på vilket cocktail party som helst. 

Här närmar vi oss situationen när begreppet odöd blir mycket diffust, och enligt många borde upphöra att gälla. En levande död med mune har ju allt som från början gjorde den till en hel människa, den har bara genomgått en märklig mental pånyttfödelse. Hos många äldre odöda kan man även notera hur hugen krymper i takt med den växande munen. Lusten att jaga och äta sjunker i takt med att andra ”mänskliga” intressen växer.

Det märkliga här är att det som egentligen skiljer odöda med mune från vanliga levade människor, är de odödas oförmåga att dö av normala orsaker som sjukdom och ålderdom. De tycks även ha stor motstånds kraft mot fysiska skador. Detta sammantaget gör att definitionen av odöda och odödhet blir märkligt otydlig.

Dessa odöda med starkt mune, ofta kallade vampyrer, har visat sig vara ett förvånansvärt litet problem i dagens samhälle. De odödas nationer i Europa, Asien och Amerika ser till att kontrollera sin population och hålla en låg profil. Vad både de odödas nationer och den civiliserade värden fruktar är ett stort utbrott av okontrollerad odödhet, det som i populärkulturen har kommit att kallas Zombie apokalypsen.

Odödhetens orsaker.

Ingen har på ett tillfredställande sätt lyckats förklara odödhetens alla mekanismer och orsaker. Å andra sidan kan det samma sägas om livet.

Odödhet tillskrivs olika orsaker i olika kulturer. En gemensam faktor är dock alltid att en person tycks ha lättast att bli odöd i det exakta ögonblicket mellan liv och död. 

De gamla Egyptierna fruktade även för det ögonblick då den döde återvände till livet efter vilan i döden. Då var kropp och själ sårbara, och kroppen kunde lätt stjälas av en immateriell ande på jakt efter en ny kropp. De Haitiska Bizango neoromantikerna behöver ha tillgång till kroppen vid exakt rätt ögonblick för att kunna skapa en zombie.

Många europeiska adelsmän och andra societets personer var noga med att deras kroppar skulle göras ”obrukbara” innan de begravdes. Alfred Nobel skrev i sitt testamente att hans hals och handleder skulle skäras av i god tid före begravningen. Detta tillvägagångssätt känns igen från många andra kulturer där man fruktar för att återvända från döden.

Oftast tar det ungefär tre till fyra dagar för den odöda livsformen att utvecklas. Många västerländska kulturer har därför traditioner och lagar som föreskriver att de avlidna måste vänta minst tre dagar på att begravas. På platser där odödhet har varit ett stort problem är traditionen med likvakor stark.

Odödheten sprids lättast via överföring av kroppsvätskor från en redan odöd. Det har konstaterats att De Haitiska Bizango prästerna använder kroppsdelar av zombies som ingrediens i det pulver de används för att skapa nya odöda. De som ”smittats” av odödhet före sin död tycks ha lättare att utveckla sin mune, sin personlighet. Ju längre från dödsögonblicket som smittan tillförs kroppen desto starkare tycks den odöde drivas av sitt huge. 

Enligt initierade källor är det sällan lyckosamt att skapa en odöd av en kropp som lämnat livet för mer än 3 dagar sedan. Många odöda tycks även lida av svår post eutanasisk stress som orsakats av t.ex. ett traumatiskt dödsögonblick.

Zombie apokalypsen.

En pandemi av okontrollerad odödhet har konstaterats vara mycket farlig för vår civilisations överlevnad. En människa som enbart drivs av sina grundläggande drifter är mycket farlig för sin omgivning.

Flera sådana individer kan orsaka en oerhörd skada om inte utbrottet kontrolleras. Odödhet tycks ofta spridas via kroppsvätskor. De drabbades aggressiva beteende gör att smittan sprids oerhört snabbt i stora populationer. Hittills har samlade insatser från både de odödas nationer och världssamfundet hindrat större utbrott, men på grund av den globala urbaniseringen och lokal överbefolkning ökar ständigt risken för okontrollerade utbrott. Många experter på området anser ett sådant utbrott vara ofrånkomligt.

O. Hejll, Intendent.

Läs mer om vampyrjägaren Greve Rakoczi, Jesuitordens Vigvattenpistol och vår unika samling vampyrjägarverktyg.

Nu kan Dr. Cagliostros Zombie de-animation card hjälpa dig att ta ansvar! Apokalypsen är nära! Om du inte är en del av lösningen är du en del av problemet!

Köp Dr Cagliostros Zombie De-animation card idag!

I den Nordväst-Amerikanska folktron finns Ts'emekwes, Skoocooms, Sasquatch och Bigfoot. Från Sibirien och Karelen finns vittnesmål om den skygga jätten Chuchunya. Den spanske kryptozoologen Jordi Magraner studerade, fram till sin mystiska död 2002, den Yeti-liknande varelsen Barmanou i de Afganska och norra Pakistanska bergstrakterna.

Av dessa så kallade Kryptoider är den Tibetanska Yetin utan tvekan den mest kända.

Berättelser om Yetin har funnits i den Tibetanska mytologin hundratals år. I västvärlden började man höra man talas om Yetin först under 1800-talet då britterna började utforska Himalaya.

År 1889 berättar Överstelöjtnant Laurence Austine Waddell i sin bok Among the Himalayas hur han observerar märkliga spår i snön vid sjön Sikkims strand, på 5000 meter över havet. Enligt de lokala guiderna har spåren lämnats av en stor apliknande varelse de kallar Mi-go.

Yetin i den Tibetanska folktron

Hos de för-buddistiska shamanska mystikerna inom den uråldriga Tibetanska Bön religionen kallas Yetin Mi rgod och beskrivs som en hårig jätte som ger ifrån sig ett visslande ljud. Mi rgod ansågs vara väktare till den dolda staden Olmolungring, där gudarna ännu levde och samlade uråldrig visdom i ändlösa bibliotek. Bön schamanerna använde även Mi grods heliga blod för olika magiska syften. Mi rgod sades kunna ligga i dvala under mycket lång tid och påstods även ha bytt skepnad flera gånger under årtusendena. Enligt Bönmystikerna var Mi grod redan ett gammalt släkte då Gudarna skapade den första människan.

I för-buddistisk tid dyrkade Lepcha folket i Sikkimdalen Yetin som jaktens gud. Man sade även att den som såg en Yeti ofta dog eller försvann.

Märkliga spår

Då allt fler försöker att bestiga Himalayas högsta berg börjar rapporterna om Yetin bli allt vanligare.

I sin bok Mount Everest The Reconnaissance, 1921, berättar Howard-Bury hur han upptäcker märkliga fotspår i Lhakpa-la passet på 6400 meters höjd över havet. Avtrycken i den mjuka snön ser ut som om de lämnats av en barfota människa, men Howard-Bury menar att de troligen härrör från en mycket stor varg som sprungit på ett sådant sätt att spåren ser ut som att de kommer från en tvåbent varelse. Han tillägger dock att hans sherpas är övertygade om att spåren lämnats av Den människoätande snömannen, en varelse de kallar Jo bran.

Bland de många andra bergsbestigare som sett spår av Yetin återfinns Edmund Hillary och sherpan Tenzing Norgay vilka var de första som besteg Mount Everest 1953. Hillary hävdade att han sett fotspår efter varelsen på ca 6000 meters höjd. 

Nazisternas sökande efter Atlantis

1938 organiserar den Tyska organisationen Ahnenerbe en expedition till Tibet. Expeditionen leds av Ernst Schäfer och skall officiellt undersöka Tibets klimat, geografi och kultur. Många pålitliga källor, däribland medlemmar i expeditionen, hävdar dock att expeditionens verkliga syfte är att söka efter de mytiska Aryernas ursprung i den Atlantiska koloni som Buddisterna kallar Shambhala.

Expeditionens antropolog, Bruno Beger, är övertygad om att vägen till Shambhala bevakas av varelser som de buddistiska mystikerna kallar Mi-go. Om expeditionens resultat i sökandet efter Mi-go och vägen till Shambhala råder delade meningar. Ryktena är många och bevisen få, då mycket av expeditionens material försvann eller förstördes vid andra världskrigets slut.

Konkreta bevis.

Trots mängder med rapporter om fotspår och även ögonvittnesskildringar från såväl lokalbefolkning som västerländska bergsbestigare och äventyrare finns emellertid få konkreta fysiska bevis för att "Den förfärlige snömannen" faktiskt existerar. 

Bland de fysiska bevis som har presenterats, kan nämnas en skalp som Edmund Hillary fann i Khumjung klostret 1960 och skelettet av en Yeti-hand som smugglades till London av skådespelaren Jimmy Stewart 1957. Bägge har av vissa forskare avfärdats som förfalskningar.

Ett av de bästa bevisen som hittills kommit fram är de foton på fotavtryck som togs av bergsbestigaren Eric Shapton år 1951.  

Bilderna, som togs på närmare 6000 meters höjd visade klart och tydligt fotspår efter en tvåbent varelse. Ingen har kunnat bevisa att fotona är falska.

Man har även insamlat påstådda Yeti-hår som kommer från ett för vetenskapen okänt djur.

Dr. Oudot

Det avgjutna fotavtryck som finns i Dr Cagliostros samlingar inköptes 1954 och ska ha tillhört Dr. Jacques Oudot som deltog i Maurice Herzogs omtvistade Annapurna expedition 1950. 

Avgjutningen är hela 47 cm långt och 21 centimeter brett. Enligt beräkningar borde en varelse som lämnar ett sådant avtryck vara mer än 300 cm lång och väga närmare 250 kg.

1953 försökte Dr. Oudot publicera en artikel om sina upptäckter i Journal de Chirurgie, men blev refuserad. Kort därefter dödades han i en tragisk bilolycka, endast 39 år gammal.

Vi förhandlar i nuläget med en anonym källa som har det enda bevarade manuskriptet till Dr. Oudots artikel i sin ägo. Vi hoppas att snart kunna publicera detta, i samband med en planerad utställning av det märkliga fotavtrycket.

O. Hejll, Intendent.

Jivaro stammen består av fyra understammar som alla är hemmahörande i ecuadorianska och peruanska Amazonas. De fyra understammarna brukar kallas Shuar, Aguaruna, Huambisa och Achuar. Av dessa är Shuar de som oftast avses då man talar om Jivaro indianerna. Det är Shuar-folket har gjort Jivaro ökända för sin huvudjakt och de mystiska ceremonier och myter som associeras de krympta huvudena.

Jivaro är de enda stam som framgångsrikt har gjort uppror mot det spanska imperiet. De har även stått emot alla senare försök av spanjorerna att erövra dem. De har besegrat Inka arméer och trotsat den tidiga conquistadorerna. Jivaro indianerna har blivit kända för att vara ett mycket krigiskt folk, mycket måna om sin självständighet och ständigt ovilliga att underordna sig någon yttre överhöghet.

Jivaro stammens rykte som vildsinta huvudjägare har fortsatt att avskräcka utomstående från att besöka deras territorium.

KRYMPANDET AV HUVUDEN OCH MENINGEN MED TSANTSA

Jivaroindianerna anser att en seger över fienden inte är fullständig om de inte återvänder från striden med den fallnes huvud. Den färdiga tsantsa anses ge krigarens lycka, men även öka hans anseende hos förfädernas andar.

Jivaro tror även att en tsantsa rymmer mäktig magisk kraft, så kallad tsarutama.

Den viktigaste orsaken för tillverkningen av en tsantsa är dock att binda den fallne fiendens ande så att den inte flyr och tar hämnd på sin mördare eller hans förfäder. När Jivarokrigaren dödar sin fiende, är han inte bara ute efter hans liv, utan vill även fånga och omintetgöra hans själ.

TILLVERKNINGEN AV EN TSANTSA

Utdrag en artikel av H.E. Anthony i The National Geographic Magazine, oktober 1921.

Offrets huvud avlägsnas genast, och senare, i sin hyddas avskildhet, förbereder segraren konserveringen av sitt krigsbyte. Huden öppnas upp vid basen av nacken och skallen avlägsnas så att endast den mjuka, böjlig huden återstår.

Huden doppas därefter i ett vegetabiliskt extrakt vilket innehåller ämnen vilka färgar huvudet en blå-svart ton, och förmodligen även har vissa konserverande egenskaper. Öppningen i nacken sys sedan ihop för att återställa huvudet till dess ursprungliga form.

Huvudet fylls därefter med varm sand eller grus, varefter det hela tiden vänds och flyttas, så att torkningen sker på ett enhetligt sätt. När sanden har svalnat, ersätts den med ny, varm sand Denna process kan pågå i flera dagar innan huvudet är fullständigt tort.

Krympningen är otrolig, men det är så noga reglerad att ansiktet i stor utsträckning behålla sina drag. Den färdiga tsantsa är ungefär lika stor som en mans knytnäve.

Läpparna och ögonen sys igen med långa trådar. Dessa sömmars exakta mönster tycks skilja sig mellan olika byar, och man kan anta att detta ha en särskild betydelse.

H.E. Anthony, 1921 

TSANTSA CEREMONIN

Tstantsa ritualen har endast ett fåtal gånger bevittnats av människor utanför Jivaro stammen. Mycket lite är därför känt om dessa mystiska ceremonier. Den kunskap vi har är till stor del baserad på uppgifter från de få missionärer och upptäcktsresanden som haft nära kontakt med Jivaro.

Det senaste kända ögonvittnet till huvudkrympar traditionen är den polske dokumentär filmaren Edmundo Bielawski, som1961 lyckades filma delar av den märkliga ritualen.

Efter en lyckad räd mot en fiendeby följer den långa tsantsa ceremonin. Ritualen är indelade i tre delar, där var och en pågår i flera dagar.

Den första delen av denna ritual kallas "hans blod" eller numpenk. Denna ceremoni hålls hemma hos en wea, eller ceremonimästare som vid just detta tillfälle utvalts att leda ritualen.

Den andra delen av ceremonin kallas ”fullbordandet” eller amianu, och firas ungefär ett år efter numpenk. Ceremonin sker hemma hos någon av de krigare som tagit en av de tsantsa som ceremonin gäller. Värden för denna ceremoni bygger vanligen ett nytt hus för det högtidliga tillfället.

Efter ett antal månader, då tillräckligt med resurser samlats, hålls den tredje och största festen. Detta är den sista delen i ceremonin och kallas napin. Festen innehåller en ritual där trästiften tas bort från tsantsans läppar och ögon och snören träs genom hålen för att försegla huvudet för alltid.

Den krigare som står som värd för napin skall hålla alla deltagare med mat och dryck för de kommande sex dagarna. Krigarna smörjer in sig med blod och utför danser med sina fallna fienders huvuden. Danserna är dramatiseringar av striden då huvudet erövrades.

I och med slutförandet av den tredje ritualen har den fallne fiendens ande oskadliggjord, och kan släppa fri utan möjlighet att hämnas på sin mördare eller hans förfäder.

Trots den komplicerade tillverkningen av tsantsa och den långa ceremonin, kastas huvudet bort efter den sista ritualen och det krypta huvudena används som leksaker av barn eller hundar och går så småningom förlorade.

HANDELN MED KRYMPTA HUVUDEN

I slutet av artonhundratalet, var mycket lite känt om Jivaro indianerna, undantaget deras fruktade tradition att ta av huvudena från sina fiender. De krympta huvudena, och de mystiska myter och ceremonier som omger dem, fascinerade äventyrare och samlare och fick dem att besöka Jivaro stammarna för att stilla sin morbida nyfikenhet.

Den plötsliga kontakten med den civiliserade världen ledde till en dramatisk modernisering av Jivaros krigföring. De börjar byta sina krympta människohuvuden mot skjutvapen och ammunition. Jivaros blir snabbt medvetna om hur efterfrågan på deras tsantsa växter, och är inte sena att tillgodose kunder för att kunna tillfredsställa sitt eget, plötsligt ökande behov av skjutvapen.

Då den groteska handeln eskalerade blev det snart nödvändigt för de peruanska och ecuadorianska regeringarna att anta nya lagar som förbjuder handel med mänskliga huvuden. Lagarna var avsedda att avskräcka turister och resenärer som köpt tsantsa som souvenirer, omedvetna om att deras handel orsakade en skoningslös jakt på Jivaro indianernas grannar. När tsanta handeln nådde sin kulmen krävde Jivaros ett gevär för varje tsantsa, vilket gav dem oerhörda möjligheter att effektivisera sin huvudjakt.

På 1930-talet såldes ett krympt huvud i Nordamerika för cirka $ 25. Detta motsvarar ungefär 300 $ i dagens värde.

Snart överskred efterfrågan på nya huvuden återstoden av Jivaros närliggande grannar och huvudjägarna började plundra kyrkogårdar och bårhus. Dessutom började tillverkare utanför Jivaro stammen att dyka upp på den blomstrande marknaden och situationen gick snart över styr.

Mot slutet av 1930-talet lyckas till sist de peruanska och ecuadorianska regeringarna sätta stopp för handeln med krympta huvuden. Tsantsa traditionen överlevde dock bland Jivaros i sin ursprungliga, mystiska form.

1942, berättar norska etnografen Thor Heyerdahl i sin bok Kon-Tiki hur han har svårt att komma in i Jívaro området. De lokala innevånarna vägrade att guida Heyerdahl och hans expedition in i djungeln av rädsla för att dödas och få sina huvuden krympta.

Bortsett från de stora förlusterna av mänskligt liv, orsakar den omfattande tsantsa handeln, ett skrämmande och oväntat problem. För att öka produktionstakten av de krympta huvudena, började Jivaro stammens huvudjägare endast utföra den första delen av tsantsa ritualen, den del där själen av döde fångas i det förseglade huvudet. Huvudena såldes sedan innan det hämndlystna spöket hunnit oskadliggöras i den slutliga ritualen.

Många fruktansvärda hemsökelser kan kopplas till ett tanklöst köp en farligt lockande souvenir från den mörka Amazonas mörka djungler… 

O. Hejll. Intendent.

Det svenska Flygvapnet tvingas till sist att sätta in en stor mängd spaningsplan som under tre månader patrullerar Norrland på jakt efter de mystiska Spökflygarna. Man skickar även ut patruller på skidor till olika fjäll, däribland Degerberget, för att bemanna 90 centimeter stora sökljus som monterats på topparna.

Även den Finska armén skickade upp flygplan för att försöka identifiera okända flygfarkoster. Den första rapporten beskrev "ett sken starkt som från en blästerlampa" och kom från Kemi den 23 januari 1934. I mitten av februari spanade en av arméns flygmaskiner sträckan längs Kemi-Rovaniemi-Ranua-Simojärvi-Uleåborg, men utan resultat.

Den 5e februari sågs en flygfarkost nödlanda på det svårtillgängliga Fagerfjället i närheten av Tromsö. När räddningsmanskapet till sist kommer fram hittar de två stycken 75 meter långa och fyra meter breda spår i snön, som efter någon slags medar. Flera trovärdiga personer som sett själva landningen genom kikare rapporterade att de även observerat två personer röra sig intill maskinen. Spår efter dessa syntes också i snön. Två dagar senare förklarade erfarna flygexperter, som tagit sig upp på fjället, att det var omöjligt för en flygmaskin att lyfta från platsen. Den norska generalstaben meddelar senare att farkosten var ett tyskt prototypplan och inte någon spökflygare.

Vid en riksdagsdebatt om spökflygare den 2 februari 1934, förklarade statsminister Per Albin Hansson att det ännu inte var bevisat att spökflygarna faktiskt existerade, därför menade han, finns det heller inte någon orsak att ingripa. Bara några dagar tidigare hade emellertid militärbefälhavaren för Övre Norrland, generalmajor Pontus Reuterswärd hävdat motsatsen i en intervju med Norrbottens-Kuriren:

"Flygfarkoster hava iakttagits av trovärdiga personer, militära såväl som civila, varför man kan anse fastslaget, att flygningar verkligen ägt rum inom det förbjudna området".

Svenska och norska myndigheter byter också i hemlighet information med varandra och ett stort antal svenska polisrapporter och tidningsklipp finns i de norska arkiven. Bland annat en hemligstämplad detaljerad lista över 96 oförklarade, men bekräftade observationer av spökflygare från september 1933 till den 23 februari 1934, skrivna på svenska.

1934 får major Gösta Von Porat i uppdrag av det Kungliga flygvapnet att leda en hemlig kommission som ska undersöka det märkliga Spökflygarfenomenet. Kommissionen får kodnamnet Sökljus. Många kritiker har i efterhand hävdat att den enorma omfattningen av spökflygarfenomenet i norra Sverige har ett samband med vissa föremål som von Porat hittat vid Sveagruva på Spetsbergen 1927, och som vid tiden för spökflygaraktiviteterna förvarades i trakterna av Luleå eller Boden.

 I Finland presenterar generalstaben sin rapport om spökflygarna vid en presskonferens den 4 januari 1937. Man konstaterar att de allra flesta spökflygarrapporterna kan förklaras med väderfenomen och felaktiga iakttagelser.

Resultatet av jakten på spökflygarna blir att såväl politiker som militärer inser vikten av ett luftförsvar även i norra Sverige. 1939 inleddes byggandet av landets nordligaste flygflottilj, F21 i Luleå. En av dess första chefer blir överste Gösta von Porat, som själv varit inblandad i jakten på spökflygarna i mer än ett decennium.

Den 19e juli 1946 störtar en okänd farkost i sjön Kölmjärv i närheten av Överkalix. Flygvapen officeren Karl-Gösta Bartoll leder Projekt Sökljus tre veckor långa bärgning av farkosten. En utomstående undersökning kan efteråt påvisa märkliga spår efter ett stort föremål på botten av sjön. Flygvapnet och Bartoll tvingas till sist erkänna att någonting visserligen störtat i Kölmjärv, men att det nu är spårlöst borta.

Händelsen får så mycket uppmärksamhet att två amerikanska flygvapenexperter, General Jimmy Doolittle och General David Sarnoff reser till Stockholm. Enligt egen utsago på två helt skilda, privata uppdrag, men The New York Times kan bekräfta att de båda generalerna vid flera tillfällen blir informerade av den Svenska Försvarsstaben angående Spökflygarfenomenet och att de även fått ta del av hemligstämplade rapporter.

Obekräftade källor hävdar även att de båda generalerna blir förevisade hemligt material under ett möte med Överste von Porat i Bodens fästning i augusti 1946.

I ett försök att en gång för alla avdramatisera frågan om existensen utomjordiska farkoster i svenskt luftrum, valde den svenska försvarsmakten att 2010 offentliggöra FOIs (Totalförsvarets forsknings instituts) arkiv med rapporter om spökflygare och andra oidentifierade flygande föremål. Den offentliggjorda delen av arkivet innehåller emellertid nästan uteslutande allmänhetens observationer, vilka till stor del redan är kända. Vad Projekt Sökljus vet om spökflygarna, och vad Överste Gösta von Porat gömt i Bodens fästning är fortfarande en gåta…

O. H Hejll, Intendent.

Tack till Arkivet för UFO-forskning som låtit oss använda bilden från undersökningarna av sjön Kölmjärv. Besök Arkivet för UFO-forsknings egen hemsida www.afu.se

Efter sitt nederlag vid slaget vid Poltava 1709 lyckas Karl XII undkomma tillsammans med några hundra svenskar och ett stort antal kosacker. De flyr till det Osmanska riket, där de kom att tillbringa nästan fyra hela år. I februari 1713 fick turkarna nog av gästerna och försökte med vapentvång förmå kungen att lämna det Osmanska riket. Men Kungen krigskassa är tom och för sin återresa till Sverige tvingas Karl XII låna en ansenlig summa pengar. Enligt sentida historieskrivare lånas pengarna av Storvisir Ali pascha och vissa européer i Konstantinopel, men Generalmajor Anders Lagercrona skriver från Bender i ett brev till sin syster:

Visiren låter veta att han äro ovillig till att giva Konungen medel för resan, men den fördömde Sparre har nattliga underhandlingar med hundarna. Hundar säger jag, för inget annat ska de kallas. Inga vackra kristliga dygder äro dem kända. Det viskas att de tillber en demon med djurhuvud, men vidare detaljer skall jag spara dig högst älskade syster.

Vid tiden för Kung Karl XIIs vistelse i Bender kämpade den mystiska sufiska Mukashafa orden för sin överlevnad i norra Persien. Orden hade förklarats hädisk och förbjudits av flera Persiska kungar och hade till sist tvingats ta sin tillflykt till ensliga trakter söder om Kaspiska havet. Mukashafa orden hade sina rötter i den Ismalitiska assassinska rörelsen, men påstod sig även vara arvtagare till Ahmad al-Bunis mystiska traditioner. De hade kommit att allt mer utforska denna traditions rötter i den uråldriga Egyptiska och Babylonska magin. Deras märkliga ritualer tillägnades uråldriga andar, vilka Islam saknade namn för.

Mukashafa var kända som mycket framstående astrologer men även för sina djupa kunskaper om den mörka egyptiska nekromantin. Deras fiender anklagade dem för att dyrka den gamla Egyptiska Guden Anubis och många beskyllde även orden för att återuppväcka döda och använda dem som tjänare och lönnmördare.

Var dessa Sufiska mystiker de Hundar som Generalmajor Lagercrona talar om i sitt brev? Säkra kan vi inte vara, men vi vet att representanter för konungens långivare följer med till Sverige för att se till att skulden betalas. Förhandlingarna med araberna sköts av diplomaten Greve Erik Sparre av Sundby.

1716 berättar Jesuitprästen Martin Gottseer i ett brev till Michelangelo Tamburini om hur arabiska mystiker i hemlighet besöker det kungliga slottet i Stockholm och han oroar sig för deras inflytande över hovet och Kung Karl den XII.

Mycket snart efter kungens återkomst till Sverige börjar ryktena om de mystiska försvinnandena att spridas. Det påstås att kungen måste betala sin skuld med kött från gatubarn som nattetid infångas i Stockholm. Köttet skulle ha saltats och fraktats i tunnor via Malta till en okänd hamn i främre orienten.

Men att det svenska kungahuset skulle betala ett penninglån med människokött är emellertid otroligt. Och att skulden skulle vara så stor att den att måste betalas även många år efter kungens död förefaller ännu mer osannolikt.

Så vad var det egentligen Karl XII köpte så dyrt av de mystiska Sufierna under sina sista år i Bender?

Det sades om Karl XII att han var ”hård mott skott”, att gevärskulor inte kunde skada honom. Det ansågs allmänt att han stod under beskydd av en högre ande som gjort honom odödlig.

På sin dödsbädd i Stockholm 1726 kallar Erik Sparre av Sundby efter en präst för att bekänna sina synder. När prästen Nicolaus Lagerlund många år senare nedtecknar sin levnadshistoria berättar han om Greve Sparres fasanfulla bekännelse.

Greve Sparre berättar hur han år 1715 kallas hem till Sverige från Paris för att ta över de förhandlingar med persiska diplomater som inletts i Bender några år tidigare av grevens bror, general Axel Sparre. Förhandlingarna gällde betalning till orientaliska trollkarlar som genom flera fasansfulla ritualer gjort den svenske kungen Karl XII odödlig. Som betalning var utlovat årliga leveranser av människokött. Sparre kallade sig själv Satans advocatus och var mycket ångerfull. Han avslöjade även för Lagerlund att tunnor med kött alltjämt skickades österut, men att affärerna numer sköttes av Greve Sparres son, den unge Axel Wrede-Sparre. Greve Sparre fruktade att hans son numer ingått ett eget avtal med de orientaliska demonerna för att själv tillskansa sig förbjuden kunskap.

Då Lagerlund återberättar Greve Sparres historia kommenterar han att den, trots många nya oroande element, endast är ytterligare en variant på en redan välkänd myt. Många historier om Karl XIIs osårbarhet cirkulerar sedan länge. Det talas om att han fått äta ett varghjärta hos samiska shamaner och att han ägde en förtrollad skjorta som kulor inte kunde tränga igenom. 

Greve Sparres son, Axel Wrede-Sparre grundar 1735 den första svenska frimurarlogen. 1752 övergår de flesta medlemmarna från Sparres ursprungliga loge till den nygrundade Frimurarlogen S:t Jean Auxiliaires. Bara två år senare grundar S:t Jean Auxiliaires logen det första Frimurarbarnhuset i Stockholm. Det är nu ryktena om frimurarnas samröre med hundturken och deras handel med människokött tar fart på allvar och mattas inte av förrän mot början av 1800-talet då de svenska frimurarna upplöser S:t Jean Auxiliaires logen.

Frimurarbarnhuset finns dock kvar till 1945 då det säljs till Stockholms stad.

Om de historier vi beskriver här har ett samband och det finns ett spår av sanning bakom alla märkliga rykten, har vi goda skäl att återkomma till vår historia för att undersöka vilket inflytande denna väl dolda ockulta konspiration kan ha haft. Och kanske fortfarande har…

Oskar Hejll, Intendent Dr Cagliostros Kuriosakabinett. Hemlig ort, 2011