I många kulturer anser man att en levande människa består av två delar. Kroppen och själen. Även själen kan delas i två delar. I gammal skandinavisk folktro kallas den första av dessa Håg, vilja, eller huge. Den andra delen av själen är minnet, våra förvärvade egenskaper, men för denna, själens andra del har vi förlorat ordet. Odins korp Munin ger oss en ledtråd. Flera forskare menar att vi kan hitta ordet i engelskan, som innehåller många fornnordiska låneord. Munin återfinns kanske i det engelska ordet ”immune”. Immune beskriver oförmågan att tillgodogöra sig något utöver det vi fötts med.  Im i engelskan skapar en antonym av ett ord. Som t.ex. immaterial, i motsatts till material, men den engelska moderna antonymen till immune är Susceptible. Vi kan därför anta att det någon gång i det engelska språkets historia funnits ett ord som varit besläktat med det fornnordiska namnet Munin och beskrivit förmågan att tillgodogöra sig saker. Detta ord borde vara mune.

Vi har således konstaterat att den mänskliga livsformen som vi nu kan dela upp i kropp, även kallad hamn, och själ, uppdelad i huge och, vad vi i denna artikel kommer att referera till som mune.

Huge står för drivkraften, den ursprungliga viljan, hunger, sexualdrift, viljan att röra sig framåt. Mune är minnet, det egenskaper vi förvärvar, det som gör oss till de personer vi är.

Då vi försöker förstå begreppet odödhet är ovan nämnda begrepp till stor nytta. En kropp utan mune blir vad som i forna tiders Skandinavien kallades en Draug. En död kropp som hölls vid liv av sina grundläggande drifter, men nästan helt saknade spår av den personlighet som kroppen en gång hört till. Över hela världen finns historier om vandrande lik som rusar genom de levandes värld som blinda dårar, på jakt efter de få saker de minns av det liv de engång levde.

Å andra sidan har vi vålnader, okroppsliga andar, som har behållit alla minnen från sitt liv, men förlorat sin kropp. Det vi kallar spöke. 

De odödas många ansikten.

Många andra märkliga fenomen, som t.ex. hamnskifte, förmågan att byta kropp, bygger även på dessa idéer om den dualistiska själen. Att förflytta sin mune till en annan kropp kan t.ex. skapa en varulv. Hamnskiftaren överför sin mune till en varg, där den nya själen blir en blandning av hamnskiftarens mune och vargens huge. dvs. en varulv, en människas intelligens i en vargs kropp med en vargs drifter. Det berättas ofta att hamnskiftarens egen kropp ”ligger som död” medan varulven är aktiv.

Mune, minne, är något som måste formas under lång tid. Det är en levande varelses samlade minnen och erfarenheter. Det kan därför inte skapas på konstgjord väg. När en magiker vill skapa ett konstgjort levande föremål kan han eller hon därför enbart ge det huge, vilja. Ett Golem kan t.ex. enbart utföra enkla uppgifter och måste alltid få tydliga instruktioner.

För att aktivera ett Golem används det hebreiska ordet emet. Emet står för Guds mest grundläggande vilja. Guds drivkraft, men även den mänskliga själens mest ursprungliga drifter.

Ett golem har en kropp av lera som givits huge, men helt saknar mune. Ett exempel ur litteraturen som beskriver detta fenomen på ett bra sätt är Mary Shellys Frankenstein. Victor Frankenstein formar en kropp av kött och blod som han endast lyckas förse med huge. När han förstår att verkligt liv inte kan existera med en halv själ är det redan försent…

Den haitiska zombien har genom vodu berövats sin mune och är endast en kropp med förmågan att röra sig. Ett golem konstruerat av en människas kropp.

De Haitiska bizango prästerna drogar även sina zombies för att dämpa deras huge. På Haiti finns även flera exempel på hur mune helt eller delvis återvänt till kroppen, varvid den odöde har återvänt till livet. I många fall förlorar sådana personer förståndet och återhämtar sig aldrig.

Spöken och immateriella vålnader tycks vara draugens, zombiens och vampyren motsatts. Okroppsliga vålnader har en mycket stark mune, men saknar helt huge. De behöver inte äta eller sova men har ofta bevarat alla sina minnen från sin livstid. Vissa spöken har genom en traumatisk död förlorat förståndet, men har likväl mycket starka band till den person de engång var.

Undantaget är gastar, och så kallade poltergeist som är immateriella varelser men har ett helt annat beteende mönster än vanliga spöken. Många menar att förklaringen till detta är post eutanasisk stress, men mycket forskning återstår.

Även om benämningen draugar försvinner någon gång under medeltiden, fortsätter dessa varelser att plåga de levande i ensliga trakter. Den fruktade Takstainarn på Gotland, den Tornedalske storbonden Pellikka  och gamle Vittiko från Lappianiska, som alla förlorat sitt mune, men som genom ett oerhört starkt huge lyckas klamra sig kvar bland de levade efter sin död.

Ända in på 1900 talet finns mängder av historier om hur avlidna fysiskt reser sig från sina kistor eller gravar för att likt vettlösa dårar terrorisera sin omgivning. I tätbefolkade trakter har både levande och odöda ett starkt intresse av att se till att snabbt oskadliggöra dessa varelser, varför de är mycket ovanliga på sådana platser.

Ibland är gengångarens huge så stark att den kan hålla kroppen vid liv, trots att den börjat brytas ner på grund av avsaknaden av verkligt liv. Det finns dock många fall där den döda kroppen på ett märkligt sätt regenereras då den odöde utvecklar sitt mune, sitt minne, sin personlighet. Den Tornedalske gengångaren Pellika började efter en tid som odöd kunna föra samtal och återfick även vaga minnen av sitt tidigare liv.

Denna typ av gengångare är helt beroende av sin kropp. Det ända sättet att stoppa dessa odödas framfart är genom påverkan av deras fysiska kropp. Metoder för att bli av med gengångare varierar från fall till fall, men är märkligt lika över hela världen. Exempel på sådana metoder är att avlägsna huvud. Vända kroppen upp och ner i graven. Påla fast kroppen i graven. Avlägsna huvudet. Bränna kroppen. Vittiko och Pellikka vändes upp och ner i graven och bands med besvärjelser. På många avrättade brottslingar har man varit noga att placera huvudet i gravens fotända för att hindra att de ska gå igen. 

Man kan dock konstatera att vissa personlighetsdrag som rotat sig mycket djupt i en människa kan överleva i den odöda varelsens drifter. Grundläggande delar av mune kan således komma att bli en del av huge. Vrede är ett exempel på ett drag som ofta följer den döde till andra sidan.

De östeuropeiska vampyrerna är i grund och botten samma varelse som de fornnordiska Draugarna. Ögonvittnes skildringar av vampyrer beskriver mycket tydligt att den person som en gång förknippats med vampyren kropp inte längre existerar. Kvar finns bara de ursprungliga drifter som kroppen engång hade. Vi har dock kommit att förknippa vampyrer med den typ av odöd som utvecklat en personlighet, sin mune. 

Att dricka blod.

Den typ av odöda vi kallar vampyrer tycks inte vara helt beroende av att dricka blod för att överleva, det gör det för att de till en början har en oerhörd stark vilja att jaga och äta. De kan även äta kött, men de odödas nästan obefintliga kroppsfunktioner gör att de har svårt att smälta fast föda. En levande människa skulle ha svårt att överleva på en diet av rent blod, men de odödas mycket låga metabolism gör att blod är en mycket lämplig föda för dem.

För många vampyrer har även drickandet av människoblod en rituell betydelse, en handling som placerar dem över människan i näringskedjan.

En odödlig personlighet.

Många exempel finns på odöda som utvecklat en personlighet, vilket absolut inte är konstigt. Allt en levande varelse behöver för att skaffa sig ett minne är tid. Ge en odöd tillräckligt med tid så kommer den att smälta in på vilket cocktail party som helst. 

Här närmar vi oss situationen när begreppet odöd blir mycket diffust, och enligt många borde upphöra att gälla. En levande död med mune har ju allt som från början gjorde den till en hel människa, den har bara genomgått en märklig mental pånyttfödelse. Hos många äldre odöda kan man även notera hur hugen krymper i takt med den växande munen. Lusten att jaga och äta sjunker i takt med att andra ”mänskliga” intressen växer.

Det märkliga här är att det som egentligen skiljer odöda med mune från vanliga levade människor, är de odödas oförmåga att dö av normala orsaker som sjukdom och ålderdom. De tycks även ha stor motstånds kraft mot fysiska skador. Detta sammantaget gör att definitionen av odöda och odödhet blir märkligt otydlig.

Dessa odöda med starkt mune, ofta kallade vampyrer, har visat sig vara ett förvånansvärt litet problem i dagens samhälle. De odödas nationer i Europa, Asien och Amerika ser till att kontrollera sin population och hålla en låg profil. Vad både de odödas nationer och den civiliserade värden fruktar är ett stort utbrott av okontrollerad odödhet, det som i populärkulturen har kommit att kallas Zombie apokalypsen.

Odödhetens orsaker.

Ingen har på ett tillfredställande sätt lyckats förklara odödhetens alla mekanismer och orsaker. Å andra sidan kan det samma sägas om livet.

Odödhet tillskrivs olika orsaker i olika kulturer. En gemensam faktor är dock alltid att en person tycks ha lättast att bli odöd i det exakta ögonblicket mellan liv och död. 

De gamla Egyptierna fruktade även för det ögonblick då den döde återvände till livet efter vilan i döden. Då var kropp och själ sårbara, och kroppen kunde lätt stjälas av en immateriell ande på jakt efter en ny kropp. De Haitiska Bizango neoromantikerna behöver ha tillgång till kroppen vid exakt rätt ögonblick för att kunna skapa en zombie.

Många europeiska adelsmän och andra societets personer var noga med att deras kroppar skulle göras ”obrukbara” innan de begravdes. Alfred Nobel skrev i sitt testamente att hans hals och handleder skulle skäras av i god tid före begravningen. Detta tillvägagångssätt känns igen från många andra kulturer där man fruktar för att återvända från döden.

Oftast tar det ungefär tre till fyra dagar för den odöda livsformen att utvecklas. Många västerländska kulturer har därför traditioner och lagar som föreskriver att de avlidna måste vänta minst tre dagar på att begravas. På platser där odödhet har varit ett stort problem är traditionen med likvakor stark.

Odödheten sprids lättast via överföring av kroppsvätskor från en redan odöd. Det har konstaterats att De Haitiska Bizango prästerna använder kroppsdelar av zombies som ingrediens i det pulver de används för att skapa nya odöda. De som ”smittats” av odödhet före sin död tycks ha lättare att utveckla sin mune, sin personlighet. Ju längre från dödsögonblicket som smittan tillförs kroppen desto starkare tycks den odöde drivas av sitt huge. 

Enligt initierade källor är det sällan lyckosamt att skapa en odöd av en kropp som lämnat livet för mer än 3 dagar sedan. Många odöda tycks även lida av svår post eutanasisk stress som orsakats av t.ex. ett traumatiskt dödsögonblick.

Zombie apokalypsen.

En pandemi av okontrollerad odödhet har konstaterats vara mycket farlig för vår civilisations överlevnad. En människa som enbart drivs av sina grundläggande drifter är mycket farlig för sin omgivning.

Flera sådana individer kan orsaka en oerhörd skada om inte utbrottet kontrolleras. Odödhet tycks ofta spridas via kroppsvätskor. De drabbades aggressiva beteende gör att smittan sprids oerhört snabbt i stora populationer. Hittills har samlade insatser från både de odödas nationer och världssamfundet hindrat större utbrott, men på grund av den globala urbaniseringen och lokal överbefolkning ökar ständigt risken för okontrollerade utbrott. Många experter på området anser ett sådant utbrott vara ofrånkomligt.

O. Hejll, Intendent.

Läs mer om vampyrjägaren Greve Rakoczi, Jesuitordens Vigvattenpistol och vår unika samling vampyrjägarverktyg.

Nu kan Dr. Cagliostros Zombie de-animation card hjälpa dig att ta ansvar! Apokalypsen är nära! Om du inte är en del av lösningen är du en del av problemet!

Köp Dr Cagliostros Zombie De-animation card idag!